Fick frågan av Martina som undrade varför man inte hör något om Pejla - har jag helt övergivit henne nu när jag har Phu?

Pejla är altså Phus mamma och min första helt egna hund! Å, jag minns när vi precis hämtat henne och hon skuttade runt ute på gräsmattan och jag minns att jag var så lycklig! Jag trodde att jag aldrig skulle kunna bli arg eller ledsen igen för jag hade världens bästa och sötaste hund!

Sedan dess har Pejla och jag haft många duster. Tillexempel när jag försökte träna Pejla och leka med henne och hon bara ville nosa på marken i stället! Vilken 11åring skulle inte bli frustrerad och ledsen då?

Sedan uptäckte vi godiset - Pejlas stora passion i livet. Hon bara äääälskar godis (nästan lika mycket som jag älskar henne till och med). Med hjälp av riktigt gott godis fick jag Pejla att springa genom tunnlar, hoppa över hinder och lära in alla möjliga konstiga trix.

Man kan väll nästan säga att eftersom jag aldrig fick en egen ponny så var Pejla min ponny-stand in. Hon har hoppat kombinationer, blivit longerad (Nej, jag skojjar inte! Hon sprang runt mig i en lina...) och lärt sig spansk skritt. Ganska imponerande av en taxdam va?

Pejla har med en ängels tålamod utstått alla möjliga konstigheter och när jag varit ledsen och gråtit har hon kollat på mig, tröstat mig och när hon slutligen fått nog så öppnar hon munnen och försöker ta sig en tugga av min näsa. Någon måtta får det faktiskt vara på saker, tycker Pejla.

På nätterna sover hon i min säng, som alltid (Pappa gav upp kampen om att hålla henne borta från sängar för läääänge sedan). Och nu när hon kommit i form efter mamma ledigheten är hon ute och jagar igen (vilket hon älskar). Och så spårar hon en del också.

I bland tränar vi trick och för bara några dagar sedan fick jag hemskt dåligt samvete över att nästan all min lediga tid har gått åt till Phus träning. Då ställde jag upp några tunnlar på gräsmattan och tog ut Pejla. Men vet ni? Hon var mer sugen på att nosa på marken...