Än så länge har jag haft en mycket lydig hund men nu börjar man på allvar märka att Phu är en jakthund. Han är oändligt intresserad av spår han hittar i snön. I förrgår kutade han i väg längs ett slingrigt spår (kopplet lossnade... suck...) och jag ropade och skrek medan han sprang några meter. Helt plötsligt stannade han upp och såg ut att tänka; Vänta vad gör jag nu? Så vände han och kom tillbaka till mig.

Han är som en liten vampyr, om ni har läst Twilligt böckerna? När en vampyr jagar och känner luten av människoblod säger alla deras instinkter till dem att fortsätta, även om de kanske egentligen inte vill. Om de blir avbrutna så kan de oftast överväga om de vill eller inte vill jaga efter människan. Phu får upp en lukt han inte kan motstå, men när han blir avbruten kan man kontakta honom igen. Som tur är väljer han hittills alltid att komma tillbaka till mig, men nu måste vi öva stenhårt så att han inte börjar tycka spåren är roligare än mig...

Apropå små vampyrer... Phogg och Phu brakade i hop rejält i går. Suck. Suck. Suck. Resultatet? Något som troligtvis blir ett snyggt ärr pryder numera Phus öra. I går var Phu trött och lite öm, men i dag mår vi finfint igen!